Pia Sahlen

Igår fick vi en hälsning från Doris. Ojoj vad hon har vuxit och blivit fin.



Visar även en av bilderna jag fick på Alex häromdan.


Fortsätt skicka in bilder på våra valpar. Det blir vi oerhört tacksam för.

Igår packade jag hundarna i bilen och gav mig iväg ut i skogen på jakt efter mossa. För att komma dit där jag vet att det finns massor av fin mossa var vi tvungen att gå över en bäck.
Bella och Kiara vart överlycklig, de fick bada. Medans resten av gänget försökte ta sig över på torrast möjliga sätt. Nanna trodde jag aldrig att hon skulle gå över själv, men vad förvånad jag blev när hon tog sats och hoppade i vattnet. Vilken hund jag fått, hon är så modig min lilla dam.
Hon klättrar och verkligen plöjer fram i all möjlig terräng. Inte bryr hon sig om att det är högt eller svårt att ta sig fram.
Madicken däremot klagade i högan sky på allt. Det var blött, det var bökigt och matte försvann för snabbt. Vilken primadonna hon är. Hon är inte rädd att tala om när hon är missnöjd.
Finns det inget vatten i skålen skriker hon tills hon får vatten. Vill hon inte sitta i buren i bilen talar hon om det och högt. Vill hon ha uppmärksamhet talar hon om det. Jisses vad hon pratar. Det är inte att hon gnäller eller skäller, hon pratar.

Iaf så hittade jag en hel del mossa som fick följa med hem. Men det räckte inte långt. Så vi får nog ge oss av efter mer innan dammen kan bli klar.
Igår satte jag fast mossan på den besvärligaste delen av dammen, nu är det bara den lätta biten kvar. Och fint blir det.



Snart så ser man inte skymten av dammduken och dammen blir den lilla svarta skogstjärnen jag vill att den ska vara. Många av ormbunkarna jag hämtade förra sommaren verkar ha klarat sig. De såg inte alls roliga ut i fjol men jag hoppas att de ska visa sin ståtlighet i sommar.

Jag passade även på att plantera ut all plant som jag sått. De är inte stora, men jag hoppas ändå de ska klara sig och blomma iår.
Nästa år börjar jag så mycket tidigare och denna gång ska jag ha lyse också. Så plantorna jag sår hinner bli större innan de sätts ut.

Rosen jag trodde hade dött visade svaga tecken på liv. Så istället för att kasta bort den får den stå kvar ett tag till. Den kanske är en sort som vaknar till liv senare.
Idag har jag bestämt att framsidan ska bli klar. Alla plattor ska grävas ner på sin plats, sen är det faktiskt klart. Mannen i huset har planerat att riva plank på baksidan och ta upp plattorna på uteplatsen. Så jag får rensa bort allt ogräs som är där.
Det kommer att bli så bra när det är klart.

Det bästa är att jag äntligen har hittat möbeln som jag vill ha där. Idag ska jag åka iväg och se om den finns kvar. Hoppas!


Regnbågen vi hade häromdan :)

     

Sen vill jag passa på att tacka för korten ni skickar in på våra valpar. Det är så härligt att få se hur de utvecklas. TACK TACK

Vem är då jag som har kennel My hombrero ?
Jag Pia bor med min familj i Timrå. Älskar djur och natur. Jag är även fotograf och i skrivandests stund håller jag på att starta mitt eget.

Mitt liv med denna underbara ras började 2000 med en liten ruby hane som vi kallade Bonzo. I stamtavlan hette han så fint Jarows de prewiev. Jag hade inga planer på kennel då utan de tankarna började så smått dyka upp efter att ha vunnit ganska många utställningar med denna snygga herre. Han placerade sig nästan jämt bland bis hundarna. Vann alltid BIR. På den tiden var det mycket inofficiella utställningar. Men vi provade även officiella och där fick han CK. Efter en tid med honom bestämde jag mig för att köpa en tik till honom.

2002 köpte vi stamtiken till våran kennel Rigstagårdens Miranda. Men facit i hand det absolut bästa köp jag någonsin gjort. Nala som hon kallas till vardags finns fortfarande med oss, snart 10 år gammal. Hon är så otroligt snäll, så lugn och ställer aldrig till besvär. Hon är kanske ingen utställnings stjärna men i mitt tycke den vackraste cavalier som vandrat på denna jord. Hon är en hund som verkligen har allt och det bästa är att hon fortfarande är frisk.

Som många av er vet eller kanske inte vet så har cavalieren ett stort hälsoproblem och det är hjärtat. Deras hjärat åldras tidigare än andra hundraser vilket ibland leder till att de blir sjuk tidigare.
Trots detta så är cavalieren en underbar ras. De har så många fördelar som ras att hjärtproblemet känns som en bagatell.

Bonzo fick aldrig bli far. Han fick blåsljud redan vid 4 års ålder. Därefter gick det ganska snabbt utför, han orkade inte hänga med. Han hade ständigt ont och blev agressiv. Nu så här efteråt förstod jag att det inte var hjärtat han led av. Utan jag misstänker ganska starkt att han led av syringomyelia. Men på den tiden visste man inte vad detta var. Alla tecken fanns där. Hade jag vetat det jag vet idag hade vi avlivat honom mycket tidigare.

Jag har lärt mig enormt mycket under åren. Både Bonzo och Nala har varit nyttiga hundar för mig. Jag har fått se både baksidan och framsidan av cavalieren. Jag vet hur det känns att ha en sjuk hund och har fått erfara hur det är att ha en frisk cavalier.
Mitt mål med min avel har hela tiden varit att få fram så friska cavalierer som det bara går. Att hela tiden sträva efter något bättre än det jag redan har.
Hälsan och mentaliteten går hela tiden först. Men jag tycker även att man inte får tumma på rastypen. De ska fortfarande se ut som cavalierer. De behöver inte vara champions men de ska inte heller vara för stora eller för små. De ska fortfarande vara så nära standarden som det bara går.

Jag tycker att jag har lyckats väldigt bra. Idag har våran tredje generation sett dagens ljus. De har fantastiska hjärtlinjer med mycket gamla och friska hundar bakom sig. Sen får vi se om de kan konkurrera även i utställningsringen.
Det vore min högsta dröm, att få en champion med fantasktiska hjärtan. Vägen dit kommer inte att bli lätt.

2009 kom en till ras in i kenneln. En chihuahua och en dröm uppfylld. Ända sedan jag var liten har jag alltid velat ha en chihuahua. Drömmen blev sann när vi fick erbjudande att ta hand om lilla Greta.
Ganska snabbt därefter blev det fler och fler.
Det som stoppat mig från början är just att de flesta chihuahua jag sett är små rädda och bjäbbande hundar. Mitt intryck av dom har inte varit bra. Men Gretas mamma ändrade min syn på denna underbara ras.
Hon kommer alltid att vara min favorit.
2010 köpte vi våran första avelshane. En hane som har allt, en toppen mentalitet, han är frisk och i toppklass. Vad kan bli bättre ?
Han och våra tjejer är starten på våran resa med chihuahua.

En resa som jag hoppas blir mycket spännande och fylld med glädje. För chihuahuan är en underbar ras som inte alls är rädd. Tvärt om de är otroligt tuffa. Bara de får lov att vara hund. 

Jag har kommit långt med mina projekt som ska göras i sommar. Fortsätter det så här kommer jag vara klar snart.

Igår grävde jag det sista potatislandet och planterade den sista potatisen. Så nu har jag två plättar med potatis och en med morötter. Sen fick jag för mig att rensa bort ogräs runt häcken som jag klippte ner förra våren. Den tar sig bra och ska iår formas som små bollar. När jag ändå höll på att rensa passade jag på att göra en liten rabatt där.
Så nu är mitt lilla problemområde löst och en del av min sådd fick plats där. + resterande blommor som inte fick plats i rabatten på framsidan.

Idag gjorde jag klart gången som går mellan huset och uteplatsen på baksidan. Det blir shackrutigt även här. Det får bli min röda tråd i trädgården.
Jag började fylla i sand i den gamla rabatten vid huset. Det enda som blir kvar i den rabatten är den röda klätterrosen. Jag tror inte den skulle klara en flytt så den får snällt stå kvar. Sen har jag en lila klematis som också får stå kvar. Rabatten ska fyllas med sten, precis som jag gjort på framsidan av huset.

Sen grävde jag ner plattor som leder från gången till dammen. Allt får att knyta ihop det hela.
Jag tyckte det blev så bra att jag ändrat mig ang plattorna på framsidan.

Från början hade jag planerat att gräva en grusgång. Med plattor i mitten, som trampstenar. Men istället gräver jag ner plattorna i gräset. Mindre jobb och snyggare i längden tror jag.

Nackdelen med allt mitt grävande är alla grästuvor som jag inte vet vart jag ska ha. Just nu ligger allt på hög i ett hörn av trädgården. Men där kan det ju inte ligga. Det ser inte klokt ut.
Men kanske att man kan använda det att fylla ut i slänten där den stora björken tidigare stod. Där är det så fult just nu med alla hål som blev när björken kapades.
Just nu står kaninernas rasthage där. Men den ska bort, kaninerna kommer att få dela hundgården med hundarna.

Jag kommer att flytta hela kaninburen in i hagen. Del så blir det lättare i vinter, dels så står de säkrare bakom staket.
Jag har länge misstänkt att det springer en lös hund här. Och i natt fick jag se fanskapet.
Jag säger fanskap för inatt hade jag kunnat dräpa hunden. Som den skällde och hade sig.
Först trodde jag att det var någon som var ute och gick med den. Men när jag fick höra kaninerna stampa frenetiskt förstod jag att något var galet.
Han var ute efter kaninerna. Därav mina svordommar.
Nu vet jag hur den ser ut och storleken matchar med tassarna jag sett flertalet gånger i vinter.
När jag får tag i ägaren till den hunden ska han/hon få höra ett och annat.

slutade i en kortisonkur och en frolic.
Inte nu igen tänker ni, men det är inte så farligt. Ögat har läkt precis så bra som det ska. Det var en mycket förvånad veterinär vi mötte idag. Det syndes så tydligt på henne att hon inte trodde att det hade läkt så bra som det faktiskt har gjort.
Det djupa såret som fanns i ögat är helt borta. Det enda som syns nu är ett ärr och några enstaka ytliga blodådror. Ärret kommer hon alltid att få ha, men det kommer att krympa.
Nu talar vi om ett ärr som man idag får anstränga sig för att överhuvudtaget se.

Det som gjorde att hon blev satt på en kortisonkur är för att det börjat bildas pigment i ögat. Vilket ifs inte är farligt men det kan göra att hon ser sämre.
För att skynda på läkningsprocessen och tala om för ögat att nu är det dax att sluta reparera får hon kortison i 10 dagar.
Jag har fått strikt order om att hålla koll så att de sista blodådrorna försvinner och att det inte blir mer pigment i ögat. Inte lätt när det handlar om microskopiska prickar.
Vilket fall kommer hon att få behålla ögat, hon får behålla synen och hon kommer att få behålla sin familj. Hon är nog här för att stanna.
Det är bara att inse att hon inte kommer att försvinna någonstans.

Veterinärlärlingen frågade mig om hon var till salu. Men han fick snabbt ett nej. Mitt undermedvetna har talat och sagt sitt. Det är nog bara den praktiska sidan av mig som är osäker. Den sidan som säger att man kan inte behålla alla hundar man fastnar för.  

Jag får nog hålla med Cesar (mannen som talar med hundar). Man får inte den hund man vill ha, men får den hund man behöver.

Har man tråkigt kan man alltid roa sig med att leka fotograf.

Inte lätt alla gånger då man både ska fota och samtidigt få hundarna att sitta still.


Ett knep att få fin uttryck är att kasta saker upp i luften. Men det är inte meningen att saken ska hamna på bild.





Små valparna har fått namn. Efter mycket funderande kom jag fram till att döpa alla till Happy. Men på olika språk.


Långhåriga tjejen fåt heta Beatus vilket är det latinska namnet på Happy.


Detta är Masaya och betyder Happy på filippinska.


Detta är Feliz vilket betyder Happy på många språk men har ibland lite olika stavning. På Galiciska stavas det så här.

Idag var vi iväg till veterinären för intyg på Nala och tandkontroll.
Nalas hjärta är till våran stora glädje fortfarande UA 9 år och 10 mån gammal. Tänderna såg jättefin ut, det fanns igen att gnälla på där.
Däremot har hon fått tantvårtor. Inget farligt och inget man gör något åt. Det är bara något de får som gammal.

Teddys hjärta lät bra det med. Men vi tog inget intyg, men nästa gång vi ska kolla någon hund får han följa med så även han få intyg på hjärtat. Inget man behöver göra men det kan vara roligt att ha på papper.
När vi var på utställning sist besiktades Teddy och han fick anmärkning på tänderna. De behövde ta bort tandsten och tandköttet såg inte roligt ut sa veterinären. Man fick absolut inte skrapa bort tandstenen utan var tvungen att ta bort den med laser.
Jag tar alltid bort tandsten själv på mina hundar. Med en skrapa och har aldrig någonsin fått skäll för det föränn nu.

Så när våran veterinär nu i maj har gratis tandkontroll passade jag på att få en andra bedömning av Teddys tänder. Jag talade om att jag fått skäll för dom och jag antar att hon förväntade sig det värsta. Hon såg väldigt förvånad ut när hon tittade i munnen och utbrast att de såg ju jättefina ut.
Jag kan gott fortsätta att skrapa bort tandsten på mina hundar. Jag fick till och med beröm för att de såg så fina ut.

Så än en gång fick jag det bekräftat att ett viss veterinär spär på, det är inte första gången jag reagerar på att de gör onödigt mycket med hundarna. Saker som egentligen inte behövs göras.
Nä dom har jag inte mycket till övers för och kommer aldrig någonsin sätta min fot i deras veterinärklinik igen. 

Nog om det idag är jag glad :)

Det börjar bli tomt i huset. Putte flyttade igår till sin nya familj i Backe. Vi önskar de lycka till, han är en underbar hund som vi kommer att sakna enormt mycket. För mig var han speciell redan från början.

Madicken saknar nog sin bror hon med. Hon har inte varit sig lik sen han for. Enormt mammig och gnällig. Men det lugnar nog ner sig snart.

Igår var en dag som inte alls blev som vi planerat. Vi skulle gå på vårmässan och sedan äta middag med min far och syster. Det enda som blev av var middagen.
Putte skulle egentligen ha flyttat i lördags, men snön ställde till det.
Och Teddy fick dambesök som inte heller egentligen var planerat. Men är det rätt dag så är det och då är det bara att anpassa sig.

Vi har haft problem till 1000 med denna parning. Egentligen bara problem för oss människor. Eller mer frustration att inget händer. Men jag har lärt mig att än en gång lita på Teddy. Han vet bäst.

Det började för ca 1 vecka sedan då tiken kom hit första gången och visst var han intresserad och försökte halvhjärtat para. Men hon fräste ifrån. Varpå hans intresse försvann.
Vi försökte igen dagen efter, men hans intresse var som bortblåst. Han var dit smakade och bestämde sig för att det inte var intressant.
Som matte försöker man komma på alla möjliga orsaker till varför han inte är intresserad trots att tiken ställer upp sig så fint. Men nej inga knep som brukar funka på honom fungerade så vi gav upp.
Dagen efter försökte vi igen, men denna gång hemma hos tiken. Men nej fortfarande inget intresse från Teddys sida.
Ingen annan hane reagerade på henne heller så vi gav upp och bestämde oss för att vänta och se vad som händer.
2 dagar senare får jag ett sms där det stod att nu är hanarna som galna. Så vi provade igen och ja Teddy var intresserad. Inte så tokig som han brukar vara men klart intresserad.
Men nu börjar nästa problem. Han fastnar inte, hur mycket de än försöker så går det bara inte. så jag bestämmer mig för att hjälpa till och lyckas få dem att sitta ihop 2 min. Inte alls bra. Men båda hundar var nöjd med det och visade inget som helst intresse för varann.
Så igår fick de försöka igen, men samma sak. Han lyckas inte fastna. Vad det är som gör att han inte fastnar och varför med just med henne förstår jag inte. Innan har han lyckats själv.
Men efter mycket om och men och hjälp att hålla fast dom sitter han där och då sitter han länge. Tack o lov för det.
Att han hade svårt med henne kan bero på att hon är lite större än honom. Men Greta som är lika stor klarade han själv.  
En sak är säker, är det rätt dag så är det inget fel på viljan. Som han kämpar.

Så vad har jag lärt mig av detta. Jo lita på hunden, han vet bäst. Så nu får vi hoppas att det blir valpar.



Jag är så stolt och glad över min lilla pojke. Han är bäst.

utställning är avklarad. Det gick över förväntan, hon skötte sig galant tycker jag. Visst hon sprang inte som hon skulle i ringen och var allmänt busig. Men otroligt lugn över hela situationen och på bordet stod hon faktiskt prefekt. Jag är riktigt stolt över henne.
Ni som sett Lotta de senaste veckorna har sett en hund som varit livrädd för andra hundar och har inte heller velat gå fram till folk.
Hon blev så när vi kom hem, innan var hon den tuffa och glada tjejen som hon är idag. Jag vet inte om det är en fas som de går igenom. Man glömmer så snabbt trots att vi haft ett antal valpar genom åren.

Lotta är iaf inte längre rädd för andra hundar och går glatt fram till andra människor och ger dom en puss eller två. Att se det jag såg igår hos henne gör mig så stolt över att ha fått en sån hund som Lotta.
Lotta kom på en andra plats både i konkuransen med den andra valpen. Men även på en andra plats i tik(valp) klassen. Hade hon bara rört sig lite bättre hade det kunnat gå vägen. Det var iaf vad dommaren sa, hon vade den andra tiken för att hon för dagen rörde sig bättre. Annars var det mycket jämt mellan de två.
Lotta behöver biffa på sig lite speciellt fram. Men hon är fortfarande bara valp och det kommer med tiden.
Hon har under en period vuxit enormt mycket på höjden, säkert på bekostnad av allt annant.

Vissa hundar blir klar tidigt och vissa blommar senare. Nu lämnar jag iaf över hela utställningsansvaret på Linnea. Det är hon som i fortsättningen kommer att ställa Lotta. Båda två kommer att får ett underbart år och lära sig mycket. Linnea är jätteduktig men nu blir det på allvar för första gången.

Igår hade jag även problem med tältet. På något vis lyckades jag med konsten att sätta det bak och fram. Det så jätte konstigt ut. Men det höll oss torr. När jag sedan kom hem bestämde jag mig för att sätta upp det igen och kolla vad som blev fel. Jag följde beskrivningen till punkt och pricka. Samt alla markeringar som förra ägaren gjort. Men hur jag än vred och vände på det såg det inte ut att sitta rätt.
Jag höll säkert på en timme innan Ted kom och hjälpte mig. Vi tog i sär det och provade alla möjliga sätt att sätta upp det. Men det blev ändå inte rätt. Till slut kom han på hur pinnarna skulle sitta.
Det var felmarkerat. Ingenting stämde med beskrivningen eller markeringarna förra ägaren gjort. Inte undra på att det såldes billigt.
Men nu har jag markerat upp det, jag till och med markerade själva tältduken så nästa gång jag sätter upp det kan det inte bli fel.

Nu ska vi ladda inför nästa inofficiella utställning. Där jag ska vara åskådare för första gången. Barnen ska ställa hundarna själv. Linnea med Lotta och Emilia med Teddy.

Jag har nyss fått reda på att Lottas pappa har fått nytt intyg på hjärtat. Utan anmärkning nu 8½ år.
Det är så härligt att få höra.
Lottas morfar har även han hjärta UA 8½ år och mormor Nala intyg på 8½.

Nu får jag skärpa mig och boka tid för Nala med. Hon fyller snart 10 år och det vore så härligt om hennes hjärta också är bra. Det enda jag är säker på är att har hon blåsljud så är det åldersrelaterat. Hon har fått leva ett friskt liv som en normal hund och det är jag glad för.
Så nu ska här bokas tid. Jag ska även boka tid till tandkontroll på X antal hundar. Man får passa på när det är gratis :)

Jag vet att vissa har svårt att sälja sina djur. Men just nu är det inget jag upplever. 2 av kaninungarna är såld och den tredje är tingad. Där gick det undan minst sagt.
Jag trodde att det skulle bli svårt med tanke på att det är stora kaniner. Men icke.

Vi har en hel del som är intresserad av chihuahua valparna. Detta trots att vi inte annonserat ut dom ännu.
Jag väntar med det tills vi vet om vi ens behöver annonsera ut dom.
Vilket fall tror jag inte att vi kommer att ha några helst problem att sälja någon av dom.

Jag misstänker att ena damen kommer att bli långhårig. Vilket jag absolut inte hade förväntat mig då båda föräldar är korthårig. Men så kan det bli.



De är så söta allihopa, men jag har förälskat mig i den sista. Men nej vi kan inte ha fler hundar. Det går bara inte. Nu får det räcka för ett bra tag framöver.
Visst kan hon få flytta hem till sin syster. Men då står jag inför dilemat att det kanske blir något bra efter Sally och det känns som att jag hellre behåller något ur den kullen så man får in lite andra linjer. Menar varför ska jag ha två tikar med samma föräldrar ???
Men det är svårt att avstå när man fastnar så för en hund.

Ett tag var jag nere i en period då jag inte visste om jag skulle fortsätta med cavaliererna över huvudtaget. Dels på grund av syringomyelia, men också för att det är så svårt att hitta riktigt bra avelsmaterial.
Sen att man hör många som fått ta bort sina hundar på grund av detta gör ju det hela inte bättre.
Jag lider med er.
Samtidigt som jag är jätteglad att inte någon av våra hundar visat några som helst symtom på sjukdommen. Jag har inte heller använt mig av dessa linjer där jag vet att sjukdommen finns.

Sen har vi ju det här med hjärtat. Ibland känns det bara hopplöst.
Men nu när vi har både Lotta och Madicken som jag tycker har de allra bästa förutsättningarna för att få leva ett härligt långt och friskt liv så känns det mycket bättre.
Gnistan för cavalieren har kommit tillbaka och jag är fast besluten om att föra dessa underbara gener vidare och se till att det blir ännu bättre.
De må kanske inte bli champions, men de har friska föräldrar och mor/far föräldrar som blivit gammal. Det för mig är värt så mycket mer än en titel.

Idag var vi på återbesök med Madicken. Äntligen fick vi besked om att nu behöver vi inte komma dit mer. Hon kunde friskförklara Madicken.
Dock ska hon ögonlysas av ögonspecialisten bara för säkerhetens skull. Vilket vi kommer att göra nästa vecka.
Men sen så blir det inga mer veterinärbesök för damen. Utom de vanliga då förståss.

Även hennes bett börjar bli bättre. Så hennes chanser att få stanna har ökat markant. Men än är det inte över.
Jag läste i min gamla cavalierbok att hundar med litet underbett brukar få de finaste huvudet. Kanske det stämmer ??? Söt är hon vilket fall min lilla Madicken.

I trädgården händer det massor. Jag har grävt färdig rabatten på framsidan och börjat fylla den med växter. Men jag måste lämna plats för de jag har beställt. För det är en del som ska planteras där. Samtidigt som jag fyllt den rabatten med jord har jag börjat tömma rabatten vid huset. Där ska det fyllas på med sand som jag tar från gropen som ska bli våran nya damm.
Lilla dammen är tömd på växter och nästan allt vatten. Problemet är att jag har ett gäng studentnejlikor (brinnande kärlek, kärt barn har många namn) som jag inte vet vart jag ska placera under tiden jag gräver dammen. De blir ju ganska höga och passar inte vart som helst. Sen står där två klematis som jag inte vet om de lever. Troligast inte.

Först och främst vill jag tacka för alla komentarer på min bild.
Jag fick frågan hur jag lyckas med ett sånt kort och det ska jag svara på.

Först och främst behöver man bra ljus, utan bra ljus blir det svårt att få skärpa på så många djur som faktiskt rör på sig. I mitt fall använde jag mig av två blixtar en med paraply och en softbox samt det naturliga ljuset från ett fönster. Alltså 3 ljuskällor. 
Men man behöver inte ha blixt för att få fina kort. Det räcker gott och väl med det naturliga ljuset. Sen behöver man massor av tålamod och lydiga hundar. Utan lydiga hundar blir det väldigt svårt.
Det är ett måsta att de stannar kvar i den possition man vill att de ska ha.

Men valparna då, har vi verkligen så lydiga valpar. Nej det har vi inte. Då tar man till knep som pallen de sitter på. Med lite tur kan man få dem att sitta kvar iaf i de få sekunder jag behöver för att ta kortet.

En kamera som är snabb är även det en stor fördel. För du har bara 1 sekund på dig i bästa fall att få kortet.
För att få hundarna att se fin ut på kort behöver man tjoa eller göra något annat som fångar deras uppmärksamhet. Vilket i sin tur kan få hundarna att röra på sig. Så du vill ta kortet sekunden innan en eventuell hund ger sig av.

En assisten som kan sätt ev rymlingar på plats igen är även det en stor fördel för at lyckas. Ska du göra det själv förlorar du dyrbara sekunder. En hunds tålamod är ofta inte stort. Speciellt när det kommer till valpar. De gör sällan som man vill.

Du som har en kamera där du själv ställer in ljus,slutartid mm gör det innan du kräver att hunden ska sitta still. Åter igen så har inte hundar ett stort tålamod och du förlorar massor av engagemang från hunden om du ska ställa in allt detta medans hunden får sitta still.

Igår fick jag ett väldigt oväntat samtal. Personal från arken zoo ringde och frågade om inte jag kunde ställa upp och visa mina hundar under lördagen (idag) och svara på eventuella frågor som kunderna hade om våran kennel och våra raser.
Eftersom jag inte hade något inbokat så kunde jag ställa upp. Det skulle ju bara vara roligt. Nervöst men roligt.
Våra 3½ timmar som vi stod på arken idag gick otroligt fort.
Vi hade alla 4 valpar med oss och de skötte sig exemplariskt. Ok nån enstaka olycka, men sånt får man räkna med.
Det vart mycket frågor, speciellt om chihuahua. Nanna visade sig från sin bästa sida och hälsade på folk med glädje som ville prata med henne. Jag är otroligt imponerad av den damen och fick mycket beröm för att hon var så öppen och glad. 
Många reagerade och talade om för mig att många chihuahua de träffat inte alls var så öppen och glad som Nanna är.
Det var roligt att få visa en chihuahua som faktiskt är som de ska vara.

Madicken och Putte fick höra många åååå så söt och en sån vill jag ha. Madicken som normalt inte är så frammåt av sig, visade en helt annan sida idag. Hon var först fram och hälsade med glatt viftande svans.

Som tack för att jag ställde upp fick vi ett present kort på 500kr att handla hundmat för. Det tackar vi för.

Vi har även fått en av kaninungarna tingad och några intressanter på chihuahua valparna. Med lite tur behöver jag inte ens annonsera ut dom.

Igår gjorde jag slag i en ide jag haft ett tag. Jag ville ha ett kort på alla våra hundar. Och ja jag tycker jag lyckades bra.



Så ni som vill att jag ska ta fina kort på era djur. Passa på att boka mig medans det finns tider.



Tjejen till vänster är tingad med hanen i mitten och tjejen till höger finns fortfarande kvar.

I tisdags flyttade Mini. Så nu känns det tomt här hemma. Jag har dock fått rapport att hon mår bra och att hon styr och ställer hemma. Det låter fullt normalt för att vara Mini.

Jag är så otroligt glad att hon fick flytta hem till sin pappa. Det betyder att vi får träffa henne. Vi får se henne växa upp.

Visserligen har vi Putte och Madicken kvar. Men de två är de som varit lungnare av sig och är fortfarande.
I morse för första gången hade ingen av valparna lämnat några presenter åt mig. Nanna brukar annars vara expert på det och någon av Putte eller Madicken.
På dagarna går det bättre dock. Men de är inte alls lika duktig som förra kullen var. Dessa valpar är som valpar brukar vara. Dvs det händer olyckor.
Putte har börjat säga till när han vill ut och det är jag glad för. Det underlättar enormt mycket.

Veckans stora nyhet är att Happy och Teddy har blivit stolta föräldrar till 3 små söta tjejer. Alla 3 kommer att vilja ha egna hem att flytta till om 8 veckor.



Jag fick min blåa tjej som ni ser. Men hon kommer troligast inte att stanna. Orsaken är Madicken. 
Jag kommer inte att sluta att drömma om en blå tjej. Men nu är inte den rätta tiden för henne.